Ja, ryktena är sanna. Jag har blivit en av dem. Jag har svikit allt jag stod för och numera ägnar jag ett skräckinjagande stort antal timmar av mina dagar, som kunde spenderats i sängen eller framför datorn, till att svettas som en gris på gymmet. Jag betalar gymavgiften, jag har träningsscheman, jag lär mig om var musklerna på kroppen heter och finns och jag har träningslistor på mitt spotify-konto. Jag har spenderat jag vet inte hur mycket pengar på träningskläder det senaste och på senaste tiden har den enda anledningen för mig att ta på BH varit gymmet. Jag vet, jag är också besviken.

 

Tro inte att det var ett frivilligt beslut dock. Jag är inte direkt personen som får ett ryck och tänker ta tag i diet och träning och tappa alla kilon tills jag ser ut som ett skelett och jag är heller inte den personen som helt plötsligt skulle börja tänka på vad jag stoppar i mig och hur jag rör mig för att det är hälsosamt. Jag har inte heller fallit för grupptrycket och börjat träna bara så jag kan lägga ut instagrambilder taggade med #fitness och få en anledning till att lägga ut bh-bilder på mig själv (som av någon accepteras som helt normalt i dagens samhälle så länge man taggat #fit?). Nej, jag blev övertalad av min vän som bönade och bad och tog till riktigt låga metoder för att få en träningskompis. Så nu är jag fast!

 

Men oroa är inte. Jag har inte blivit frälst eller något. Jag klagar fortfarande första chans jag får och gör ingen hemlighet av att jag jublar varje gång våra gymplaner faller sönder eller när jag slipper gå av olika anledningar. Jag äter godis och glass och kolhyderater och skämtar om träningsfreak som behöver skaffa sig liv. Och jag dricker alkohol i stora mängder och spenderar helgerna i en bakfull misär (förutom den lördagen när min vän drog med mig till gymmet och vi efter fem minuter på crosstrainern bestämde oss gemensamt för att det var en väldigt dålig idé att gymma bakis). Jag smider fortfarande planer på att ersätta min väns proteinpulver med sågspån för att se om hon skulle märka någon skillnad och jag räds om möjligt ännu mer nu för samhället och alla människors framtid än förut. Allt jag vill göra är att trycka feta chokladkakor i munnen på folket som står på rullbanden i hundra år och säga åt dem att chilla, och skrika åt folk att gå hem och göra något kul för inga beroenden är hälsosamma, inte ens när det handlar om hälsosamma saker som att träna.